Om du någongång skulle råka hamna här och bläddrar bakåt i arkiver så hittar du texter om en tjej som inte vågade säga ifrån, som gjorde som alla andra ville, som satt hemma och grät över att hon lät sig bli överkörd av alla.

(Det kanske inte syns i inläggen, men mycket av det jag ahr skrivit är skrivet i förnekelse)

Hon finns inte mer, hon hittade rätt tillslut och lämnade allt det dåliga bakom sig och vågade tillslut säga ifrån och börja om på egna ben.

Jag vet hur det är att bli sviken, hur det är att förneka att ha dåliga vänner med tankar som: men de menade det inte egentligen, det var en dålig dag osv. Listan kan bli lång över ursäktier.

Jag lärde mig den hårda vägen att inte ta någon skit, genom myckt tårar och stöd från en underbar familj.

Jag vill finnas där för andra och berätta vad som inte är okej och vad man kan göra åt saker.
Jag vill säga TA INGEN SKIT FRÅN NÅGON! Vem det än är, din absolut bästa vän eller familj eller pojkvän/flickvän. Vad en människa än betyder för dig så fins det aldrig en befogenhet att behöva ta emot skit från den.

Det är inte alltid lätt att vara stark, och alla har inte stöd från andra människor.

Jag kommer aldrig att berätta för någon att det var jag som skrev den här bloggen, det var min personliga dagbok, mer eller mindre. Och eftersom inga riktiga namn är utskrivan kan ingen av mina vänner känna sig träffad.

Men om jag kunde hjälpa bara EN person som trillade in här och känner igen sig skulle det betyda allt.

Min mejladress finns i den högra spalten och den som känner för det är välkommen att höra av sig med en fråga fundering eller bara önska om råd.

Ta hand om er och håll hårt i de som är bra. Släpp dem som är dåliga.

//..

Jag är så glad nu för jag har äntligen kunnat släppa honom. Han blev en gammal vän igen och inget mer.

Helgen var helt underbar, massa trevliga vänner och dricka och konsert och inga jobbigheter.
Bara bra, tillochmed så att jag överlevde söndagen utan större problem. Jag har städat och äntligen känns det inte lika skumt längre att behöva laga mat ihop med främlingar, för de är inte så mycket främlingar längre även om jag inte ser dem som vänner.

Det här studentområdet är så grymt, nära till skola, fest, affärer, vänner osv.
Skolan är också bra och jag ångrar inte en sekund att jag valde plugg igen, om jag fick bestämma skulle jag stanna i den här tiden i livet rästen av livet.
Leva som student, festa plugga bo i korridor med alla andra underbara människor!

Helt galet, och nästa helg blir det ännu bättre!

(Liebe ist fur alle da!)

//..

Jag vet inte vad jag ska känna nu (svartsjuka?) men jag har så jävla svårt för folk som inte håller vad de lovar.
Hjärtat sprängdes i tusen bitar i ren förtvivlan...

//..

Första helgen tillbaka, snabbt och smärtsammt var det. Förutom bokmässan. Rästen var kaos, och det bästa av allt var att få komma tillbaka.

Jag hör inte hemma i Göteborg längre, det är histora där nu.

Jag Vet inte vad jag vill längre, det är lite förvirrande men imorgon händer det lite grejer så jag slipper tänka på allt annat som inte är okej just nu.

Och jag lyssnade på någon och vet inte riktigt vad jag ska tycka, men han har ju någon typ av utstrålning och kanske därför ville jag stanna och lyssna klart.

Jag borde sätta mig ner och skriva, men jag hittar ingen inspiration...

Jag måste bestämma mig om hur jag löser helgen och sedan höra av mig och berätta.

Men ibland är det enklare att strunta i det och hoppas att det helt magiskt ska lösa sig.

//..

(Det fanns ett annat inlägg är förut)

Ingen här kommer någonsin få veta...

//..

Något helt annat, eller egentligen inte men jag trivs så galet bra annars på universitetet, programmet är bra folket som jag pluggar med är bra. Det är en hel del fester och tror nu att jag för första gången har kännt hur det är att vara bakfull.

Det där som hände som jag inte ångrar fick jag tillslut en bra aha-upplevelse av. Det är inte så noga om man är vänner eller mer så länge båda är med på det, så vi glider runt utan att berätta för någon.
Och jag älskar att ha hemligheter för folk som är nära, det ger mig en distans till dem och känns mycket bättre.

Och det är inga farliga lögner som kan såra och då är det okej!

I don’t believe in anything that makes you wanna save me

//..

Ibland är det inte okej att bo i korridor, när folk inte kan skilja på vad som är deras och andras.

Som i veckan då glämde jag en stekpanna i diskstället i köket, senare när jag går igenom där för att gå ut och röka sitter det ett gäng nissar och äter och självklart tyckte de att det var bärst att använd min då!

Seriöst! Hur svårt är det att hålla sig till sina egna grejer, ska jag inte kunna ställa något i diskstället några timmar innan de går och steker sin äckliga mat i MIN stekpanna!?

Om jag hade velat grisa ihop med dem hade jag inte köppt egna grejer för MINA pengar och använt det som finns som allas i köket. Och ingen kan komma och säga att "De kanske tog fel panna" för mina grejer är nya och frächa medans deras har repor och trettoielva år gamla maträster i sina! Pluss att min har röda kanter!

Jag hade räknat med att det inte skulle vara helt lätt att dela kök med ett gäng dumhuvuden (okej alla är inte helt pantade i min korridor, men dom som är det märker ut sig!) jag trode i alla fall att jag skulle få ha mina grejer i fred!

Sedan är det lite kännsligt att bara storma ut i köket och säga att de inte ska pilla på mina grejer, för jag vill inte skapa dålig stämmning här. Jag blir lite arg på mig själv när jag vet att imorgon går jag ut i köket och hittar förhoppningsvis mina grejer diskade så jag kan ställa in dem i mitt skåp och låssas att det inte hände.
Jag är inte modigare än så.

//..

Det blev för mycket ett tag, och när det är för mycket kan jag inte skriva.

Besöket blev inte alls som jag hade tänkt mig, nu i efterhand tror jag att jag borde ha sett det komma.

Jävla Evelina altså, hon var som sagt här och hälsade på och så drog hon på sig sin drygaste sida bara på grund av att hon inte har accepterat att jag flyttade hit.

Hon var inte själv om att tycka så, de som ha södjit mig i det här är min familj, vissa vänner svarade inte ens när jag berättade.

Svikare blev ett ganska vanligt ord ett tag.

Även om alla inte sa det rakt ut så vad det de det handlade om. Jag är så himla besviken.

Men jag går vidare, och innan det sa jag till evelina vad jag tyckte, att det inte var okej att vara otrevlig mot andra bara för att hon är arg på mig. Jag sa att hon skulle fundera ett tag och höra av sig senare när hon kom hem om vad hon själv tyckte.
Tre dagar senare ringde hon och pratade på om när jag skulle åka till göteborg nästa gång, jag svarade inte på det men tänkte att kanske om några år om jga fick bestämma...

För nu har jag chansen att kanske kunna slippa ut jul och liknannde, för jag vill inte göra det igen.

Sedan råkade jag göra en dum sak som jag inte ångrar men grubblar en hel del över..
Så var det!

//..

Första nyktra kvällen på ett tag nu. helt galet igår...

Jag vet vad det är nu och det stör mig. Iinte okej med fattdrar som raggar trotts att de inte får.
Och ännu värre med kommetaren, "ingen kommet någonsin få veta". Så jävla desperat.


Men synen igår var att försöka att inte sitta och stirra på hanns händer när de flyttas mellan ett vinglas och en ciggarett.

Imorgon får jag besök från Göteborg!

//..

Nu blev det dåligt, det känns som att hela dagen är förstörd nu och jag känner mig lite ensam.

Och äcklad.

För det är baksidan med att starta om på nytt. Jag har ingen som är nära längre, någon att ringa och särga "Aaaa vet du vad som hände mig nu?!?!"
Så visst kan jag ringa hem och klaga men det går inte att förstå och när folk inte förstår försöker de ge tips och förslag och om jag inte tycker de är okej förslag är det mitt fel.

En sån där dålig dag, men jag vet att det ordnar upp sig senare. Jag behöver bara komma ut ur den här trånga lägenheten och se solljuset.


Men ändå kan inte tårarna sluta rinna idag.

//..

Det är inte kul att inte sova. Imorgon är ledig dag, sedan är det fullt upp rästen av veckan.

Jag ser någon som jag inte vill ha men varje gång jag ser upp är hanns blick där. Och han är liten i sinnet, det vet jag. För skratt och flamms eller inte, det kan inte vara kul att vara över topp hela tiden.

Jag vet.

Jag brukade vara den där tjejen som inte kunde sluta skratta hur ont det än gjorde. Jag skarattde så att jag inte kunde skriva på flera månader. Jag skrattade när det inte var kul, men när alla andra tyckte att det var det, för ingen ifrågasätter skrattet.
Ibland är det enklare att välja den lätta vägen, när man känner att man inte orkar. Och jag har varit trött sedan jag slutade skolan och jag är fortfarande trött, men den nya staden gör mig lite piggare för varje dag.
Här finns nya människor att skratta med när jag vill. Jag har någonstans att ta vägen när jag inte vill mer.

Det är nära till allt här, nära till centrum, skolan mataffär och allt sånt som jag behöver som student. Det är inte en jätteliten stad, men den är kompakt och praktisk.

Jag festade nykter idag bara för att bevisa för mig att jag är inte samma längre.
Nästa vecka ska jag kanske åka tillbaks till Göteborg för att säga hej till alla som väntar, men förhoppningsvis känns det bara tomt att komma "hem" och hälsa på.


Så länge tiden finns så hinner jag...

 

//..

vad jag skulle säga var att jag tror att jag börjar känna mig hemma här.

och nej, jag saknar inte göteborg, bara lite, ibland...

Jag trivs helt super i min korridor. Och det finns ett trevligt gäng i min nya klass. Men å andra sidan är det lungt här, inga fester, så kan man festa i andras korridorer istället!

Idag förberädde vi för en kommande tävling i veckan och efter att ha smygit runt i området och spanat in de andra ser det ut som att vi har en väldigt dålig chans att vinna.

Jag tappade så mycket kännslor när jag flyttade, vilket var bra, det blev mindre bagage, men om jag känner mig rätt så kommer jag hitta nya som tillslut leder mig till samma ställe som de gammla....

Det är mycket ramsor hela dagarna (och kvällarna ibland) men det är kul och jag hittar mer och mer hem...


Hej du det var ju ett tag sen sexhundra dagar om man räknar precis...

//..