Nu är jag arg igen, det var längsedan det var såhär men nu är det tillbacks.
Det värsta någon kan göra är att klampa in på mitt rum med en attityd om att de inte bryr sig om att det är mitt.
Som min mamma kan göra, hon kommer hem och sätter sig i min fåtölj på mitt rum och börjar "småprata" utan att bry sig om vad jag håller på med. Där kan hon sitta och verkligen klämma fram olika samtalsämnen  för att hålla konversationen igång. Jag brukar hålla ut tills hon går och jag får vara ifred igen.
Men. Idag gick hon över gränsen. Min regel är enkel. Det är mitt rum. Ingen annans, mina fyra väggar som omger det utrymme som är MITT.
Det kan låta löjligt men symboliken här är viktig för mig.
Och som min mamma så illa uttryckte det att så länge jag bor hemma och hon betalar för mig (och vad fan är det för argument lixom?!) så är det inte mitt rumm.
För mig hade hon lika gärna kunnat slänga ut mig på gatan, för det är precis så det känns när hon säger så.
För det är svårt att bo på ett ställe som inte är ens eget, nästan som att ställa sig i en främlings vardagsrum. Man behöver inte ha köppt det för att det ska vara ens egna men rent symboliskt ska det vara det egna rummet.

Vid sådana här tillfällen kliar det i fingrarna att köpa en biljett någonstans och bara sticka och lämna allt bakom sig utan att kolla tillbacks igen.

Men det går ju inte så jag drömmer mig bort så länge...

You keep naggin' at me night and day
I just wanna make it fade away
(Hanoi Rocks - Walkin' away)

//..