Hej, hmm... vi lyckades komma in på Iron Maiden, jag och Daima var utanför ullevi på lördagen och hittade en som sålde biljetter för ett inte allt för dyrt pris.
Förbanden var katastrof som vanligt, men vi dracka massa folköl istället och väntade oss igenom dem tills Iron Maiden började spela. Och det var magiskt, såklart. Det är svårt att bli besviken på ett sånt proffsigt band.

När vi gick hem snubblade jag och skrapade upp bägge knäna så nu har jag snygga sårskorpor och blåmärken på knäna. Inte så snyggt, men sammtidigt blir det ju lite mer sommarbarndomsnostalgi...

Och vi lyckas att vara vi och jag känner mig friare för varje dag som går och fler har suddats ut ur viktighetsfacket, vilket är bra för mig, och jag vill att dom ska hålla sig utanför där för alltid. Tiden lärde mig att två personer fick mig att tycka illa om dem av två motsatta anledningar som var kopplade till varandra. Den ena som bara var elak tills det inte fanns annat än att säga FÖRSVINN! jag klarade inte av henne i min närhet. Och den andra som stod bakom min rygg och uppmuntrade mig till att vara stark mot den som ar elak. Det konstiga är att hon fpm jag fortfarande bode vara kompis med är den som jag egentligen inte vill veta av.
Hon är den som utlöste att jag blev så arg på hon som var elak. Hon är den som sa att det fanns bättre vänner men inte syftade på sig själv, jag passar inte in i hennes mönster, vi kan försöka vara vänner men vi är inte men ingen till att vara mer än såna som säger hej när man möts och sedan går förbi. 
Hon vill vara min vän på sina vilkor men det går inte. 

Förstå mig rätt när jag säger att jag aldrig ville vara din vän, jag märkte att vi inte passade ihop, inget gemensamt och inga olikheter som kan passa ihop.
Förstå mig rätt när jag säger att jag inte vill träffa dig, du har varit så jävla elak mot mig och allt du har gjort kommer jag nog aldrig kunna förlåta, men jag vill kunna stå bredvid dig nån gång utan att vika mig dubbel av smärtan som kommer upp i mitt hjärta... 

//..