Dagen har handlat om musik och böcker, och sova när det känns att det behövs.
jag ser att du har åkt på en mindre resa men jag tror att du kommer hem imorgon, men sammtidigt så bryr jag mig inte för det var månader sen vi pratade på riktigt, för urekter och tre meningar ibland räknas inte som samtal för mig. Och jag tror inte att du är tråkig, som den andra är. Du har något jag skulle kunna bli intresserad av, du har musik på samma sätt som jag, och det passar.
Jag är sur på alla som dömmer bort musik för att den inte höll måttet för alla tusen krav som någon satte upp och alla valde att följa utan att riktigt tänka på vad det var. Jag är mer för att alla bode vara mer öppna mot allt och inte bara musik, hur mycket kan man egentligen få ut av att hata allt.

En gång gick vi runt ett slott.
Vi var runt tio år gamla och alla var ute efter äventyr så vi hittade de smalaste kanterna, och de högsta höjderna där det fanns minst forfäste. De vuxna var naiva och trode att vi satt på en gräsmatta en bit därifrån och pratade, men vi hade stuckit för länge sedan. Och när vi hade gått runt slottet sa vi att det inte skulle vara sista gången, men det blev det. Jag minns att vi var flera men jag minns bara ett ansikte, hon som ledde oss men som övergav mig några veckor senare. Det var hon som startade mönstret som förföljer mig fortfarande idag, alla som jag planerar att möta blir sjuka och måste ställa in och sen rinner det ut i sanden.

Dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas...

//..