jag åkte utomlans, jag bytte efternamn och jag blev en av dom som aldrig kommit hem... Och jag var 17 år och ville inte va den, som blev kvar....

Jag känner att jag vill bort från Göteborg, jag har intet mer än familj som knyter mig hit längre. Och familjen flyttar man ifrån nån gång i alla fall.
Jag äe inte bunden vi vänner eller pojkvän, det funkar inte för mig. Den som betyder mest är Andreas, men han är den som förstår mest att jag vill bort härifrån. Mina andra vänner är inte viktigt. Jag skulle vilja försvinna en dag, bara sådär utan att säga något, förutom till de närnmaste familjen. Jag pratar inte med dom om mina planer om att sticka, bara en luddig plan att flytta och plugga, men det är ganska glasklart för mig vad jag vill göra.

För jag är så trött på mina vänner och den meningslösa funktion de har för mig. De är de som jag går ut med men bara för att kunna gömma mig mitt bland den så ingen ser mig, för jag vill inte synas inte va någon som man frågar efter när jag har stuckit. Bara att de blev en person mindre men ingen vet vem det var som försvann.

//..