Hemma igen och nog ennu mer fövirrad. Men jag orakr inte ens tänka på det nu. Ett annat möte från tidigare idag tar över mina tankar. När jag hälsade på dig såg du blek ut, din röst hade inte återhämtat sig än och du såg så himla trött ut.
Men jag måste se ut som att det inte tar så hårt på mig, fast det götr ont i hela kroppen att se dig kämpa för att hålla dig vaken så jag inte ska gå när du sover. Jag måste ta det så för jag är gammal nog att vara förebild för den yngre som inte har träffat dig än, men bara hört din halvkrassliga röst på telefonen.
Jag hör hennes ångest när vi pratar i telefon senare, hon försöker också låta oberörd, för båda vet att det inte är någon fara, men bara för att det skulle hända dig så mår båda dåligt.
Och du log när jag gick, och jag vet att det kommer bli bra, för det är inte ens en sjukdom som får dig att låta sjuk eller som gör att du är så trött. Om några dagar är du okej igen, visst kommer du att behöva vila ett tag, men det gör fortfarande ont i mig att se hur det är just nu.    
Jag åker och träffar dig imorgon igen, för jag har sett ångesten i dina ögon också, det är svårt att förstå att alla blir så konstiga av det här, och jag kommer stanna längre imorgon för jag vet att du blir glad när jag är där. 
Och jag visade dig bilderna jag hade samlat, det var mina favoritbilder och jag såg att du tyckte om dem också, speciellt en av dem, en av de minsta, dina ögon lyste upp när du såg bilden och du frågade om den fanns kvar och jag svarade att det gjorde den, och när du mår bra igen ska du få den av mig.

Jag hör min granne prata i telefon nu, det är på ett främmande språk och han låter arg, så det är kanske något som går runt här där jag bor, alla är arga, han verkar ennu mer upprörd nu så jag stänger alla fönster för att slippa lyssna på eländet. Istället dricker jag te och fundrear vad jag ska göra nu, tomheten är full av ingenting, och det gör mig fövirrad.
Det kanske inte är så konstigt, jag förstår inte mig själv just nu.

Det är mycket som trycker på just nu, och jag bode vara glad men Mella är bortrest och jag orkar inte höra av mig till någon annan, och ingen kommer att anstränga sig väldigt mycket för att höra av sig till mig, alla förväntar sig allt av varandra och jag orkar inte bry mig längre.

"Rader av text flyter på, och det är inte samma, men när ljudet studsar iväg åt fel håll så allt blir ett missförstånd" 

Liknande är även den här !

//..